Svart

Nu när det är vår och vackert väder borde man ju vara på ett strålande humör. Så varför känns det då plötsligt som om man sprungit in i en vägg? Vill inte ens vinkla upp persiennerna och titta på det fina vädret. Känner mej överväldigad av så mycket, krav överallt, man ska vara så himla duktig och perfekt. Känner mig fet och ful och har ont, särskilt i munnen. De jävla tänderna blir bara sämre och sämre, räknade ut att jag gått med tandvärk konstant i snart 4 år. Fixa tänderna?? Knappast, den ekonomin har inte vi. Något bak inför sonens kalas i morgon blir det inte tal om, hittar ingen energi till det. Det blir köpebröd, inte för att jag tror att han bryr sej. Får se oom jag orkar göra en tårta åtminstone, annars får det bli glass.

Ja, och inte blir det nåt mys framför tvn ikväll inte. Gubben ska ju ut och öla, men jag ska sova. Det är konstigt det där med karlar. De vet inte hur bra de har det. En karl kan ju fortsätta festa och ha kul fast kärringen väntar barn. Kärringen får vackert sitta hemma i flera månader och förväntas att absolut inte klaga över det. Sen när barnet är fött så blir det fortfarande ingen förändring, då ska man ju amma. Gubben, ja han kan ju leva sitt liv som vanligt. Inte för att jag missunnar Micke att festa, han gör ju inte det så ofta. Men jag kan inte låta bli att bli lite avis, särskilt som han brukar bli grinig om jag åker bort nån kväll bara för att ta en fika hemma hos nån väninna.

Micke ringde förresten hem från jobbet idag, skulle bli senare än han planerat sa han. I samma veva sa han att han skulle på stan och fixa födelsedagspresent till mej. Men jag vill inte, sa till honom att låta bli. Vill inte ha några presenter, känner att jag är för nere för att orka uppskatta det. Tänk om jag ändå kunde förklara varför jag mår så här, vet inte själv heller. Fantiserar ibland om att avsluta allt, men vill inte göra mina barn så illa. Hoppas fortfarande på att det ska bli bättre.

50-dagsjubiléum idag som rökfri. Känns som ett slag i ansiktet.

Kram på er!