Dripp dropp

The Evil Eye är under bekämpning igen! Jag är inte överdrivet glad i solen just nu, blir så bländad. Fast det är ju skönt med sol oxå, men den kunde väl ge sjutton i att lysa mig i ögonen.

BUP-besöket gick ju som sagt bra och J ska börja medicinera, om han nu får receptet nån gång. Det skulle ha funnits att hämta ut redan i fredags men det måste ha blivit något fel för det fanns inte där. Får lov att ringa läkaren i morrn om det, han måste ha missat att skicka iväg det. Jäkla ringande om allt och inget, kan inget bara få fungera nån gång?

Idag börjar sommartiden, klockan fram en timme. Nu väntar vi bara på värmen oxå!

Äntligen har jag hunnit med att färga håret, det var verkligen på tiden. Det är skönt att få det gjort, sånt jäkla kladd med det.

Nästa projekt blir att hitta sommardäck till bilen, usch det kostar!!

Igår var jag och hälsade på i Emmilis nya lägenhet, den var fin. Hon bjöd på äpplepaj och vaniljsås, gott gott! Tack Emmili!

På återseende!

Liebe

Fallen From Graceland

When you're too proud to crawl.
It keeps your back against the wall.
You wanna die, but you live.
With nothing left to give.
And there's no place to hide.
When you're tangled up inside.

There's a burning light in this town, for every
heart that's broken down tonight.
Here tonight.
You're stranded out there in the rain, but you
just can't see past the pain tonight.
You've fallen from Graceland.
Fallen from Graceland.

/Richie Sambora

En dag i taget

Tiden går, en dag i taget. Det är ofta tungt och kaos utbryter så fort jag vänder ryggen till. Det känns fortfarande som om jag hela tiden ligger steget efter. Känner mig trött och hängig, men det beror på att mitt Levaxin är slut och har varit i ca två veckor, det känns! Skulle ha hämtat ut från apoteket igår men det visade sig att receptet gick ut den 16:e mars, så typiskt. Väntar nu på en förnyelse från min vårdcentral.

Vädret är i alla fall vackert och man känner lite hopp om att våren är på väg. Hoppas det håller i sig.

Grabbarna Grus har varit hemmma från dagis den här veckan, hostiga och snoriga. Men på tisdag får de gå tillbaka igen.

I morgon bär det av till BUP för ett besök hos läkaren där. Vi ska diskutera eventuell medicinering för J, hoppas det kan hjälpa honom att fungera lite bättre både i skolan och hemma. Nu fungerar inte ens simskolan i badhuset, han springer bara runt och gapar och busar när han är där, enligt hans lärare. Det är ju meningen att han ska delta i simundervisningen och lära sig simma, inte leka. Det är tungt att vara förälder till ett barn med ADHD, mycket tyngre än det någonsin har varit att ta hand om N som ju är autist. J är 10 år men beter sig som en totalt missanpassad, trotsig och totalt respektlös 15 årig tonårspojke. Undrar ibland hur han ska bli när han verkligen kommer dit. Just nu ligger mina förhoppningar på medicinen, vet inte annars hur jag ska orka dra runt detta själv. Det kan inte vara meningen att ETT barn ska få en att må så här dåligt, det drabbar ju tyvärr de övriga barnen negativt också.

Jag tror också att de jag känner inte riktigt förstår hur illa det här är, de ser inte den riktigt dåliga sidan av J. Han är väldigt duktig på att manipulera folk när det gagnar honom och de som sett det blir väldigt arga på honom och det fungerar tyvärr inte på honom. Han kommer tyvärr alltid att få ha stämpeln: Jävla ungjävel, på sig, och som mamma går man ju automatiskt in i försvar då. Vem skulle annars stå upp och försvara honom? Men man måste förstå att ADHD är ett neurologiskt funktionshinder och han kan absolut inte rå för hur han är.

Känner mig totalt utlämnad och ensam i det här! Det är TUNGT!!!!

Liebe

Ps. Glömde en sak. Idag säger vi hello till mr Evil Eye igen!... :(

Crap!

Jag undrar fortfarande varför jag uppdaterar här? Kanske mest för min egen skull som en form av dagbok. Anyway, från och till känns livet bara som crap! Och nu är en sån period i mitt liv. Gillar verkligen inte mig själv och känner mig totalt misslyckad som människa, mamma och fru. Det är väldigt lätt att bara skita i allt och ge upp när man känner så här och jag känner att jag är på god väg. Ibland undrar man varför man kämpar och för vad. Jag kommer ändå ingenstans, allt står still. Ja, jag vet att man måste jobba för att komma nånstans. Men vad gör man när energin är så låg att man knappt får vardagen och det allra nödvändigaste att gå runt? Jag är på väg rakt in i väggen och vet inte hur jag ska göra för att bromsa. Det är en väldigt skrämmande känsla att veta att man är på väg dit och ingenting kan göra åt saken. Jag kan mycket väl förstå varför en del människor ger upp och avslutar sina liv för ibland känns det som om det är så meningslöst. Som om världen skulle vara en bättre värld om man inte fanns.

Utsliten, trött och ledsen.

Liebe

Musiken är tillbaka i bilen!

Efter ett par veckors tystnad är det äntligen ljud i bilen igen. Slutsteget lade ju av och jag fattade inte varför men nu är det fixat. Det var antagligen dåligt jordat mellan steget och bilen. Drog om lite kablar och flyttade jordkablen till ett förhoppningsvis bättre ställe och vips så funkade det igen. Är så glad att det inte var trasigt. Nu kan jag poppa loss igen när jag är ute och kör, så skönt!

För övrigt så börjar nu hostan försvinna helt även om jag fortfarande är en aning hes, men det blir bättre och bättre. Förbaskat ont i nacken igen dock men det går väl över det också.

Den 8:e mars ser jag fram emot. Då ska jag ha födelsedagsfest och jag hoppas det ska bli riktigt kul.

På återseende!

Liebe

Att minnas: Nordman har meddelat att de lägger ner bandet pga Håkans privata problem.