Isac Erik Gustav

Ja, här är han våran lille skrutt. Ett dygn gammal och sussar sött uppe på BB.

Alltihop började natten mellan torsdagen och fredagen. Jag var uppe hela natten med svaga värkar, de gjorde inte ont men det gick inte heller att sova. Fram emot morgonen försvann de igen och jag trodde naturligtvis att det bara var förvärkar.

Kl 8.15 kom vi upp på förlossningen efter att ha lämnat Casper och Lucas till Sandra som skulle vara barnvakt. På förlossningen sattes en CTG-kurva för att mäta bebisens hjärtljud och kolla om jag hade några värkar. En och annan värk kom det men inte särskilt ofta och inget som direkt kändes. Efter en stund fick jag träffa en läkare som undersökte om jag börjat öppna mig något. Det hade jag, 3-4 cm så någon nytta hade värkarna ändå gjort under natten. Det bestämdes att jag skulle få hjälp att sätta fart på värkarbetet med dropp.

Kl 10.20 sattes droppet och jag kände direkt att det började ta i lite mer. Efter en stund började jag andas lustgas och värkarna började blir riktigt intensiva. Trycket neråt blev oxå nästan olidligt och barnmorskan kände då efter men jag var fortfarande öppen bara 4 cm, klockan var då 11.35. Efter det blev det kaos, allting var bara en enda lång fruktansvärt jobbig värk och femton minuter senare började jag krysta. Jag vrålar i lustgasmasken till Micke att han ska trycka på larmet men han hör ju naturligtvis inte vad jag skriker om. Hur skulle han kunna det? Jag var ju tvungen att släppa masken först men det tänkte väl inte jag på. Hur som helst så slet jag bort täcket jag hade och då fick han själv se att huvudet var på väg ut. Å helvete! hör jag honom ropa till och så larmade han och sprang iväg för att hämta barnmorskan och jag bara skrek rätt ut för det gjorde så helvets ont. Till slut kom hela huvudet ut men sen var det stopp, han satt fast. Det gick inte att rubba honom en milimeter till, fick panik och vrålade ännu mer.

Äntligen kom så barnmorskan in i rummet och kunde hjälpa till. Medan en sköterska tryckte allt vad hon kunde utanpå min mage och barnmoskan lirkade och vred på bebisen så kom han då äntligen ut kl 11.52. Han var alldeles blågrå och lite medtagen, det tog lite tid innan han kom igång med andningen. Så fick jag upp honom på min mage och då började han pipa, han lät som en liten kattunge. Äntligen, äntligen var det över! Den värsta och bästa upplevelsen man kan gå igenom. Det går inte att beskriva i ord, men efteråt är det värt varenda värk tio gånger om för det underverk man får.

Efter en lång graviditet på 42 veckor med sina krämpor så kom han till slut, våran Isac Erik Gustav. Och idag är livet till för att njutas.

Kramar och tack till alla som grattat och tänkt på oss.

Micke, Mari och Isac