Idag fick jag nog, jag ringde hem Micke från jobbet. Han blev inte glad kan jag säga och när han reagerade på det viset blev naturligtvis inte jag heller glad. Men just nu känner jag bara att om jag ska bli frisk måste jag få vara sjuk, inte nåt mittemellan. Ungarna nonchalerar mig totalt för ingen hör vad jag säger och ju mer jag anstränger rösten ju värre blir det. Till slut svullnar stämbanden upp så pass att jag får andnöd, dom behöver verkligen vila, jag tackar gudarna för Bricanyl. Whatever, Micke får komma hem vilket han vill eller inte. Hostan har i alla fall lugnat ner sig lite så jag fick sova ett par timmar i sträck inatt, alltid nåt.
På återseende!
Liebe
Men vilken gubbe! Klart han måste vara hemma och hjälpa till så du blir frisk! Grr!
SvaraRaderaVad skönt att han kom hem till slut, gubben din. Jag brukar också reagera konstigt när saker kommer väldigt plötsligt. Helt naturligt, antar jag. :-) Sånt går ju över till slut.
SvaraRaderaKrya på dig, mamsi!