Det har en tid gått heta diskussioner i familjen om människor som tycker synd om sig själva. Och det är väl helt normalt och tillåtet att göra det ibland, det gör vi väl lite till mans i perioder. Men när är gränsen nådd? När blir det för mycket? Det verkar som om vissa människor har en benägenhet att se sig själva som offer utan något som helst ansvar för sin egen situation. Då blir det patetiskt tycker jag. Man försöker ju som medmänniska att lyssna och stötta så mycket man kan, men det finns faktiskt människor som har så mycket negativ energi att man själv nästan blir självmordsbenägen. Vad gör man? Man vill ju inte att andra ska må dåligt och är det sen personer som ingår i ens egen familj så är man ju färdig att knyta knut på sig själv för att försöka hjälpa.
Dessa "offer" har ofta en förmåga att sitta och klaga på alla andras fel och brister och ser inte sin egen del i problemen. De känner sig ofta bortglömda och tror att ingen bryr sig, men glömmer att människor inte orkar hålla en annan människa under armarna hur länge som helst. Särskilt inte när man märker att personen i fråga går igång på att få medömkan. Det blir en ond nedåtgående spiral, omöjlig att stoppa om inte personen i fråga till slut slår näven i bordet och säger: Nej nu jävlar får det vara nog! Det är dax att göra något.
Det är fruktansvärt jobbigt att se sina nära och kära må så illa att det ser ut som om de har hela jordens problem vilande på sina axlar.
Som sagt: Alla har vi våra problem och man måste få tycka synd om sig själv ibland, men, enough is enough!!
Kramar!
//Mari
Jag håller helt och hållet med! Det finns faktiskt en gräns man når, då man inte orkar gå ner sig längre. Folk borde ta sig i kragen och försöka hitta ljuset i livet. Det finns faktiskt för dem som orkar leta.
SvaraRaderaHm... Är de jag som gnällt för mycket nu igen??
SvaraRadera