Vad är det som händer!?!

Attentatet mot Statt igår har säkerligen chockat många. Själv trodde jag först att det var ett sjukt skämt innan det gick upp för mig att det faktiskt var sant. Det är lite svårt att tro att branden inte skulle vara anlagd när hela nedervåningen redan var helt övertänd när brandkåren kom dit. Vad är det då som händer i vår lilla stad? Maffia?

Det har hänt lite för många saker på sista tiden för att man riktigt ska kunna tro på att det bara är tråkiga sammanträffanden. Harry's och Ming Palace, som också har brunnit, har man ju i livligt minne fortfarande.

Jag måste erkänna att jag faktiskt blev riktigt rädd. Vågar man verkligen gå ut på krogen i fortsättningen? Vad som helst verkar ju kunna hända. Om man kan var så känslokall att man kan tända på ett hotell där hundratalet människor ligger och sover, ja då kan man säkert tänka sig att göra något liknande i en festlokal full med festande människor också. Skrämmande!

Mina tankar går idag till alla drabbade i denna tragiska händelse och till all räddningspersonal.

Foto ur Ekuriren.

Var rädda om er!

//Mari

Liten uppdatering

Jaha, så var det ett tag sen jag skrev igen. I torsdags var jag iväg tillsammans med Anna-Karin och Emmili till "Torsdagsbutiken", eller Lustgårdens Zoo som det egentligen heter. Jag var där för att lämna iväg min första kull med scalarer. 30 stycken fick jag ihop till och jag bytte då till mig lite andra fiskar och växter. Alltid kul med lite nytt, gratis dessutom.

Corydorasynglen växer så det knakar, en del börjar bli riktigt stora, det dröjer inte länge innan jag kan släppa ner dem i mitt blivande sydamerika-akvarium.

I går tog Inga-Lill och jag en tur till Ikea i Kungens kurva. Jag köpte mig ett nytt databord. Det blev hörnvarianten av serien Mikael i svartbrunt, jag är riktigt nöjd faktiskt. Men det var ett helvete att skruva ihop eländet. Miljoner delar kändes det som och så Ikeas "fantastiska" monteringsanvisningar. Det tog en stund kan jag säga, men resultatet blev bra.

Isac, den lille busen, är i full färd med att försöka vända sig från rygg till mage nu. Han kämpar och kämpar så han blir alldeles röd i ansiktet. Det är jobbigt när man är en liten knubbis. Hahaha!

Nästa helg blir det party! Äntligen! Det var länge sen jag festade nu, det ska bli jättekul.

Nähe, nu ska jag nog frossa i lite snacks tror jag.

Auf Wiedersehen!

Samma procedur igen

Corysarna har lagt rom IGEN. Fick tag på ett femtiotal den här gången. Dessa fiskar verkar vara som råttor, varje gång jag byter vatten leker de. Det börjar likna rena rama förlossningskliniken här hemma. Hahaha!



De ynglen som kläcktes i fredags lever fortfarande. Nu har de börjat förflytta sig mera, i jakt på mat antar jag. En har dött. Den såg rätt konstig ut, som om den var missbildad eller nåt. Kan väl oxå hända antar jag.

Så nu består "barnkammaren" av ca 25 scalareyngel, 34 corydorasyngel och ca 70 corydorasägg. Kan snart öppna fiskbutik.

Bilderna föreställer corydoras aeneus (pansarmal) ägg.

Dax att hämta ungarna på dagis!

Plopp!

Pansarmalsyngel

Så var det dax för nya fiskbäbisar igen. Mina Metallpansarmalar lade ägg i onsdags och i fredags kväll kläcktes de. De är ca 2-3 mm långa och nästan genomskinliga. Jag har kämpat för att försöka ta en bild på dem och detta är det bästa jag kunde åstadkomma med min sopiga kamera. Hatar autofocus, vill kunna ställa in skärpan själv.

Pansarmalar (Corydoras aeneus) "klistrar" fast sina ägg på olika ställen i akvariet, som växter, stenar och som i detta fallet på glaset. Så jag stod och "livräddade" äggen när de lagts. Pillade försiktigt upp dem med pekfingret och lade dem i en plastbytta. Där får de nu växa till sig och ska sedan få komma till ett lite större kar. Förhoppningsvis blir de sedan stora och kan få nya hem. 35 st har jag kommit fram till att de är. Det stora kruxet just nu är vad man ska ge dem att äta. De är ju så himla små, men det får väl lösa sig. Jag får experimentera lite. Kul är det i alla fall.

Kramar

//Mari

Människor som ser sig själva som offer

Det har en tid gått heta diskussioner i familjen om människor som tycker synd om sig själva. Och det är väl helt normalt och tillåtet att göra det ibland, det gör vi väl lite till mans i perioder. Men när är gränsen nådd? När blir det för mycket? Det verkar som om vissa människor har en benägenhet att se sig själva som offer utan något som helst ansvar för sin egen situation. Då blir det patetiskt tycker jag. Man försöker ju som medmänniska att lyssna och stötta så mycket man kan, men det finns faktiskt människor som har så mycket negativ energi att man själv nästan blir självmordsbenägen. Vad gör man? Man vill ju inte att andra ska må dåligt och är det sen personer som ingår i ens egen familj så är man ju färdig att knyta knut på sig själv för att försöka hjälpa.

Dessa "offer" har ofta en förmåga att sitta och klaga på alla andras fel och brister och ser inte sin egen del i problemen. De känner sig ofta bortglömda och tror att ingen bryr sig, men glömmer att människor inte orkar hålla en annan människa under armarna hur länge som helst. Särskilt inte när man märker att personen i fråga går igång på att få medömkan. Det blir en ond nedåtgående spiral, omöjlig att stoppa om inte personen i fråga till slut slår näven i bordet och säger: Nej nu jävlar får det vara nog! Det är dax att göra något.

Det är fruktansvärt jobbigt att se sina nära och kära må så illa att det ser ut som om de har hela jordens problem vilande på sina axlar.

Som sagt: Alla har vi våra problem och man måste få tycka synd om sig själv ibland, men, enough is enough!!

Kramar!

//Mari