En dag i taget

Tiden går, en dag i taget. Det är ofta tungt och kaos utbryter så fort jag vänder ryggen till. Det känns fortfarande som om jag hela tiden ligger steget efter. Känner mig trött och hängig, men det beror på att mitt Levaxin är slut och har varit i ca två veckor, det känns! Skulle ha hämtat ut från apoteket igår men det visade sig att receptet gick ut den 16:e mars, så typiskt. Väntar nu på en förnyelse från min vårdcentral.

Vädret är i alla fall vackert och man känner lite hopp om att våren är på väg. Hoppas det håller i sig.

Grabbarna Grus har varit hemmma från dagis den här veckan, hostiga och snoriga. Men på tisdag får de gå tillbaka igen.

I morgon bär det av till BUP för ett besök hos läkaren där. Vi ska diskutera eventuell medicinering för J, hoppas det kan hjälpa honom att fungera lite bättre både i skolan och hemma. Nu fungerar inte ens simskolan i badhuset, han springer bara runt och gapar och busar när han är där, enligt hans lärare. Det är ju meningen att han ska delta i simundervisningen och lära sig simma, inte leka. Det är tungt att vara förälder till ett barn med ADHD, mycket tyngre än det någonsin har varit att ta hand om N som ju är autist. J är 10 år men beter sig som en totalt missanpassad, trotsig och totalt respektlös 15 årig tonårspojke. Undrar ibland hur han ska bli när han verkligen kommer dit. Just nu ligger mina förhoppningar på medicinen, vet inte annars hur jag ska orka dra runt detta själv. Det kan inte vara meningen att ETT barn ska få en att må så här dåligt, det drabbar ju tyvärr de övriga barnen negativt också.

Jag tror också att de jag känner inte riktigt förstår hur illa det här är, de ser inte den riktigt dåliga sidan av J. Han är väldigt duktig på att manipulera folk när det gagnar honom och de som sett det blir väldigt arga på honom och det fungerar tyvärr inte på honom. Han kommer tyvärr alltid att få ha stämpeln: Jävla ungjävel, på sig, och som mamma går man ju automatiskt in i försvar då. Vem skulle annars stå upp och försvara honom? Men man måste förstå att ADHD är ett neurologiskt funktionshinder och han kan absolut inte rå för hur han är.

Känner mig totalt utlämnad och ensam i det här! Det är TUNGT!!!!

Liebe

Ps. Glömde en sak. Idag säger vi hello till mr Evil Eye igen!... :(